Utan inre erkännande är Bosnien-Hercegovina blott en geografisk benämning

Nyligen publicerade den Sarajevo-baserade dagstidningen Oslobođenje en lång intervju med Nenad Kecmanović, professor i statsvetenskap och f.d. politiker. Kecmanović var rektor för universitetet i Sarajevo (1988-1991) och dekanus vid statsvetenskapliga fakulteten. På 80-talet var han också kandidat till Bosnien-Hercegovinas representant i Jugoslaviens presidentråd men påstådda förbindelser med brittiska spioner, som aldrig blev bevisade, ledde till att hans kandidatur inställdes. I de första demokratiska valen i Bosnien-Hercegovina 1991 var han ledare för den bosnien-hercegovinska grenen av Reformkrafternas förbund, den dåvarande jugoslaviske premiärministern Ante Markovićs parti. I början av kriget fick Kecmanović, som i likhet med andra multietniska partier förlorade i valen, representera det serbiska folket i Bosnien-Hercegovinas presidentråd, sedan de valda serbiska representanterna lämnat centrala institutioner i Sarajevo, när dessa i strid med de serbiska representanternas vilja valde ensidig utbrytning ur Jugoslavien. Kecmanović lämnade dock Sarajevo sommaren 1992 och bosatte sig i Belgrad där han också arbetade som professor vid statsvetenskapliga fakulteten. Numera är han dekanus för statsvetenskapliga fakulteten i Serbiska Republikens huvudstad Banja Luka, som han också är bosatt i. Nedan följer intervjun med Kecmanović i sin helhet.

 

 

Nenad Kecmanović lämnade Sarajevo i början av kriget, medan han var medlem i statens presidentråd och innan det gjorde han sannerligen en betydande karriär i denna stad. Numera bor han i Banja Luka, är dekanus vid fakulteten för statsvetenskap och skriver regelbundet artiklar som utan tvivel framkallar många reaktioner. För tidningen Oslobođenje talar han om sitt vittnesmål i Haag, Bosnien-Hercegovina, Sarajevo, politiken och grannskapet och relationerna i regionen.

Ni har vittnat i Haag, i rättegången mot Radovan Karadžić, Serbiska Republikens (RS) första president.[1] Vad sade ni till domarna om relationerna i Sarajevo vid den tid då ni var medlem i Bosnien-Hercegovinas presidentråd?

– Jag sade att situationen i Sarajevo var en djup besvikelse för de serber som stannat kvar att dela samma öde med sina muslimska grannar och att de ångrade bittert att de inte gett sig av, medan de fortfarande kunnat. Redan under de första veckorna av kriget blev serber på ledande positioner inom så gott som i alla företag, sjukhus, universitet, banker, media, m.fl. antingen avsatta eller så hade de, p.g.a. misstänksamheten i omgivningen, självmant sagt upp sig. De blev misstänkliggjorda även för att de hade stannat kvar och behandlades som dolda fiender som gömmer vapen och signalerar till artilleriet på kullarna och dylikt; därför trakasserades de, anhölls, rånades, kastades ut från sina hem, fängslades i privata fängelser, förnedrades, slogs och många av dem slutade på [avrättningsplatsen] Kazani. Jag sade även att de som främst terroriserade serber var paramilitära gäng som var integrerade i militärpolisen och reservpolisen. Juka, Caco, Ćelo, Dedo och liknande figurer hade militära grader inom Bosnien-Hercegovinas armé.[2]

Och hur presenterade ni relationerna inom Bosnien-Hercegovinas presidentråd?

– När det gäller Bosnien-Hercegovinas presidentråd, liksom regeringen, sade jag att det endast var ett multietniskt kamouflage för omvärlden, eftersom Izetbegović egentligen styrde genom den parallella partihierarkin, mer precist genom sina ”fängelsekamrater” (Hasan Čengić, Behmen, Bičakčić m.fl.)[3]. Till och med inom det provisorium som kallades den kollektiva statsledningen, förlängde han i strid mot konstitutionen sitt mandat, bröt mot enhällighetsregeln, missbrukade den muslimska majoriteten, som förutom honom själv och Abdić, utgjordes av jugoslaven Ganić och kroaten Kljuić. Han fattade statsbeslut enväldigt som om han vore en allenahärskande president, trots att han enligt konstitutionen var bara den förste bland jämlikar. Till exempel, om undertecknandet av militäralliansen mellan Bosnien-Hercegovina och Kroatien som han skrev under med Tuđman, fick presidentrådets medlemmar reda på från tidningen Oslobođenje. Jag sade även det att Alija Izetbegović privat var en intressant och tolerant samtalspartner, men ytterst opålitlig när det gäller någon politisk överenskommelse.

Överskott av intellektuella

I DPC:s [4] rapport om grannländernas politik gentemot Bosnien-Hercegovina beskrivs ni som en ”intellektuell grå eminens” av den krigstida regimen i Pale. Vilka var egentligen era kontakter med RS krigstida ledarskap?

– Först och främst, vad betyder egentligen krigstida RS-ledarskapet i Pale? Detta ledarskap bestod av ett identisk fredstida SDS-ledarskap, med vilket SDA och HDZ var först koalitionspartner inför valet och sedan blev partner även inom regeringen.[5] De personer i toppen av den serbiska nationella rörelsen, som var ansedda intellektuella i Sarajevo, kände jag sedan lång tid, genom yrkes-, vänskaps- eller familjeband. Ekmečić, Leovac, Koljević Maksimovic, Buha och andra var universitetsprofessorer och jag var rektor. De erbjöd mig att leda dem och att jag såg det som ett nationellt och politiskt erkännande, och jag stödde skapandet av SDS som ett svar på skapandet av muslimska och kroatiska nationella partier. De blev inte förtjusta i att jag valde att engagera mig i ett annat parti, men vi upprätthöll korrekta förhållanden och sporadiska kontakter. Som en intellektuell ”grå eminens” var jag säkerligen inte nödvändig för dem eftersom det i toppen av den serbiska nationella rörelsen, jämfört med den muslimska och kroatiska, fanns ett överskott av framstående förkrigstida intellektuella från Sarajevo.

Hur reagerar ni på påståendet i DPC-rapporten att ni varit inflytelserik bakom kulisserna i Pale?

– Det var länge sedan detta publicerades, så jag reagerade inte. Om du inte hade frågat mig, skulle jag inte reagerat nu heller därför att det verkar oseriöst. Sådana NGO-rapporter, till exempel denna rapport från DPC, kan vem som helst lappa ihop genom att plocka upp allmän information från ett par böcker om Bosnien-Hercegovina, regelbundet följa medier, samtala med några experter, politiker och journalister, och längs vägen plocka upp enstaka krogskvaller från Sarajevo. Sedan är det bara att skriva ner allt på ett femtiotal sidor, anpassa det till den politiska orienteringen hos någon stiftelse villig att sponsra, och då är jobbet klart. För att fastställa om och hur mycket jag var inflytelserik bakom kulisserna i Pale, skulle rapportens författare Weber och Besiner ha läst till exempel memoarer av Nikola Koljević, Momčilo Krajišnik och Biljana Plavšić, de borde ha läst vad jag själv hade skrivit om samma ämnen, de skulle ha rådfrågat några andra källor samt analyserat, korsat ihop, jämfört och så vidare.[6] Men detta kräver lite mer kunskap och ansträngning.

Sådana NGO-rapporter… kan vem som helst lappa ihop genom att plocka upp allmän information från ett par böcker om Bosnien-Hercegovina, regelbundet följa medier… och längs vägen plocka upp enstaka krogskvaller från Sarajevo. Sedan är det bara att skriva ner allt på ett femtiotal sidor, anpassa det till den politiska orienteringen hos någon stiftelse villig att sponsra, och då är jobbet klart.

I samma rapport beskrivs ni som en av Nova srpska politička misaos (NSPM) nyckelideologer som står på lönelistan i RS. Vad är NSPM och vilken är er roll inom det?

– Detta påstående är ytterligare en indikator på Webers och Besiners ytlighet. NSPM är Belgrads ledande tidskrift för politisk teori och social forskning, som leds av en sjumannaredaktion med ansedda namn som Đorđe Vukadinović, Slobodan Antonić, Zoran Stojiljković, Bogdana Koljević m.fl. och jag är inte med på listan. Under de senaste åren har jag publicerat tre eller fyra större texter hos dem men NSPM har även välbesökt webbplats som ofta återpublicerar mina kommentarer från den Banja Luka-baserade tidningen Press. Jag hade varit mycket stolt om jag hade varit den tidskriftens ideolog, men det enda sanna är att jag ”står på lönelistan i RS”, eftersom jag arbetar där som professor och dekanus vid fakulteten för statsvetenskap.

I Zagreb har man publicerat SDB-chefernas vägledande protokoll i vilket det står att ni varit föremål för SDB:s operativa behandling från 30:e augusti 1988 till 26:e februari 1990, pga. påstådda kopplingar till Storbritanniens underrättelsetjänst. Vad var det som hände egentligen?[7]

– För att tydliggöra för de yngre läsarna, bör det påpekas att detta handlade om min kandidatur till Jugoslaviens presidentråd från Bosnien-Hercegovina, och att jag, som praktiskt taget redan hade valts, stoppades pga. SDB:s intervention för påstått samarbete med västerländska underrättelsetjänster. Själva datumen som ni anger talar för att det rörde sig om en konstruktion. Inte ens efter ett och ett halvt år av ”operativ behandling” (30/08/ 1988 – 26/02/1990) kunde delrepublikens säkerhetstjänst hitta någonting, så den avslutade den ”operativa behandlingen”. Om de hade hittat något, skulle de ha överlämnat det till åklagarmyndigheten, de skulle ha väckt åtal mot mig för högförräderi, därefter rättegång osv. Inget av detta har hänt, vilket innebär att den ”operativa behandlingen” också inleddes utan tillräcklig indikation. Men för några ledande personer inom Bosnien-Hercegovinas politiska ledarskap, som faktiskt själva strävade efter att komma in i Jugoslaviens presidentråd, var detta ett tillräckligt argument att hindra mig att inta den högsta funktionen i landet. När de hade eliminerat mig förmildrade de beskrivningen drastiskt: problemet var inte längre min ”koppling till den brittiska underrättelsetjänsten” utan det att jag istället ”inte hade tillräcklig ’säkerhetsmedvetenhet’”. År 1990, bara några månader efter att SDB:s ”operativa behandlingar” hade avbrutits, blev jag som ”säkerhetsomedveten” nominerad till medlem i delrepubliken Bosnien-Hercegovinas presidentråd, och säkerhetstjänsten hade inga invändningar mot det. Varför? Därför att de gamla politiska makthavare som hade dominerat den politiska scenen under de föregående femton åren inte längre var med och konkurrerade.

Var det endast fråga om personliga ambitioner hos enstaka mäktiga personer från den tiden, som missbrukade SDB, eller fanns det också en del politiska orsaker som gjorde att de hejdade er?

– Det var val till Jugoslaviens sista presidentråd, som begravde Jugoslavien, och jag hade i mina framträdanden i medierna deklarerat mig som en vass kritiker av delrepublikernas etatism och separatism. Det är indikativt att den högsta statsledningen, som jag inte var lämplig för, övertogs av riktiga ”jugoslaviska patrioter” som Janez Drnovšek och Stjepan Mesić. Efter Sloveniens och Kroatiens utbrytning medaljdekorerade de sin kollega från Bosnien-Hercegovina som blev vald i stället för mig.  Därför tror jag att också en del viktigare, inte bara inhemska, utan även externa faktorer fanns med i spelet. Exempelvis kunde man i förväg räkna ut hur jag skulle reagera i vissa situationer som var avgörande för landets öde, liksom även det att rösten från Bosnien-Hercegovina skulle vara avgörande. Jugoslaviens upplösning var inte en incident, utan den var tidigare planerad och seriöst förberedd.

Nenad Kecmanović, professor i statsvetenskap och f.d. politiker från Sarajevo

Det finns påståenden om ni har ett utmärkande inflytande på Serbiska Republikens president Milorad Dodiks ståndpunkter. Är detta korrekt?

– Det bör ni fråga Dodik om, inte mig. Men du nämnde att jag var grå eminens inom Karadžićs regim i Pale, att jag hade kopplingar till brittiska underättelsetjänster, samt att jag var ideologen på den viktigaste tidskriften i Belgrad, och dessutom att jag har avgörande inflytande på RS-presidenten. Om ni lägger till att jag åtminstone haft en liten påverkan på Izetbegović-regimen i Sarajevo, kommer jag att inbilla mig att jag är en mycket kraftfull regional faktor. Blir det inte lite för mycket?

Serbien och Serbiska Republiken

Vid ett möte nyligen i Belgrad talade ni om Serbiska Republikens utsatthet och sökte stöd för RS från Serbien. Dessförinnan höll oppositionen [från RS] ett möte i Belgrad, där de krävde stöd för kampen mot organiserad brottslighet. Vem i RS har Serbiens stöd?

– Som alltid och överallt, beskyller makthavarna och oppositionen varandra för brottslighet. Även i RS är det ungefär som hos er i Sarajevo, där Fahrudin Radončić och Bakir Izetbegović förföljer varandra i [tidningarna] Avaz och Slobodna Bosna. Dessa godtyckliga mediala anklagelser bland höguppsatta funktionärer är inte av godo för att de förstör förtroendet för rättsväsendet, demokratiska institutioner, fria val och för den politiska eliten. Men det har ingenting att göra med relationerna mellan Serbien och Serbiska Republiken. I Serbien är det Serbiska Republiken som har stöd, och i Serbiska Republiken är det Serbien som har stöd. Ömsesidigt stöd är helt enkelt underförstått på strategisk nivå. Därför sökte jag inte på det mötet som du nämnde stöd från Serbien för Serbiska Republiken. Rubriken på mitt bidrag lyder ”Relationerna Serbien – Serbiska Republiken ur Sarajevos synvinkel” och poängen är att den bosnjakiska politiken hyser större avoghet mot Belgrad än mot Banja Luka. I Sarajevo hävdas det att kriget i Bosnien-Hercegovina orsakades av Serbiens aggression och inte av en inre konflikt mellan tre nationer. På den tesen baserar man möjligheten att återskapa ett enhetligt Bosnien-Hercegovina.

Hur ser ni på Dodiks allianser med Čović, Tihić och Lagumdžija?[8]

– I detta ser jag en ny interaktion och dynamik som inte fanns förut. Tills nyligen fördes en politik reducerad till konfrontation mellan representanter för entiteter, kantoner och nationer, och nu har också vissa tvärrelationer etablerats. Man skulle kunna säga att politiken börjat fungera inom de gemensamma organen, eller om man så vill, på Bosnien-Hercegovinas nivå. Men vi kan också märka att detta orsakar misstro och protester just i Sarajevo, varifrån man i åratal manat till en sådan förändring. Vem som än kommer till Banja Luka blir anklagad för att verka mot staten (enhetsstaten) och folket (det bosnjakiska).

Hur använder, enligt ert synsätt, serbiska politiker dessa inombosnjakiska och inomkroatiska konflikter i federationen Bosnien-Hercegovina?

– De använder dem uteslutande som en chans till att bosnjakiska och kroatiska politiker, upptagna med sig själva, lämnar dem ifred. Det finns inga andra intressen och kalkylationer i det och faktum är att serbiska politiker saknar pretentioner att sprida sitt inflytande till den andra entiteten eller att reglera något inom federationen eller att påtvinga grannarna något. Varken Dodik eller någon annan i Banja Luka har några planer på att flytta till Sarajevo eller ambitionen att sätta bosnjakiska och kroatiska kantoner under kontroll d.v.s. hela Bosnien-Hercegovina. Å andra sidan, som sin ”naturliga rätt” visar mer eller mindre alla bosnjakiska politiker sådana pretentioner i förhållande till RS. Jag vet inte vad detta grundas på, men jag vet att det är dåligt för relationerna inom Bosnien-Hercegovina.

Är serbiska politikers mål Serbiska Republikens autonomi inom eller utanför Bosnien-Hercegovina eller strävar de efter en framtida integration med Serbien?

I Serbien är det Serbiska Republiken som har stöd, och i Serbiska Republiken är det Serbien som har stöd. Ömsesidigt stöd är helt enkelt underförstått på strategisk nivå.

– Alternativ som ni nämnde är inte något som utgör en individuell skillnad mellan serbiska politiker, utan de föreställer faser som alla går igenom, snabbare eller långsammare. Det första alternativet för det serbiska folket var kvarstannande av Bosnien-Hercegovina inom rest- Jugoslavien.[9] Sedan gjorde den serbiska sidan en eftergift redan i Lissabon och accepterade ett självständigt Bosnien förutsatt att, inom det, de får sin territoriellt-etniska autonomi, vilket också bekräftades genom Daytonavtalet.[10] Senare gjorde det serbiska ledarskapet, visserligen under påtryckningar från OHR, en ny eftergift: reducering av entiteternas urspungliga befogenheter.[11] Eftersom inte ens detta var tillräckligt för de bosnjakiska politikerna som nu vill ha en centraliserad stat av Bosnien-Hercegovina, som dessutom ska vara utan entiteter, är det naturligt att serbiska politiker nu söker Serbiska Republikens framtid utanför Bosnien-Hercegovina. Med eller utan Serbien, är en härledd fråga. Det är som är klart är att folk på båda sidor om [floden] Drina vill ha en enad nationalstat, men jag skulle inte säga att de politiska eliterna i Serbien och Serbiska Republiken arbetar på det projektet. Om det kan finnas två albanska stater, varför kan det inte finnas två serbiska? Visserligen anser en del västerländska bedömare att den enda lösningen för Balkan är att komponera om statsgränserna i enlighet med de territoriell-etniska, vilka redan har avrundats på marken och att detta är en oundviklig avslutning. De säger: ”Det är klart att detta kommer att hända, det är bara svårt att förutsäga när.”

Ni har beskrivit Bosnien-Hercegovina som en omöjlig stat och påstått att ”det yttre erkännandet av staten inte baserades på de tre konstituerande nationernas önskan att leva tillsammans i det landet, dvs. på det interna godkännandet”. Varför finns inte en sådan grundläggande konsensus mellan bosnjakerna, serberna och kroaterna?

– SDS, SDA och HDZ gick till valen 1990 gick som en informell koalition och fick så mycket stöd av muslimer, serber och kroater att man redan då kunde tala om tre nationella rörelser. Därefter delade de makten sinsemellan, i enlighet med en tidigare förberedd plan, utan några tvister. I ungefär ett år fungerade detta, och det fastnade vid frågan om Bosnien-Hercegovinas framtida status. Det var då man missade tillfället att uppnå en grundläggande koncensus. Dock förrådde den gamle Izetbegović inte bara Karadžić och Boban (Lissabonöverenskommelsen)[12], utan också Zulfikarpašić och Filipović (Den historiska överenskommelsen)[13]. Vad som följde var ett inbördeskrig på nationell-religiösa grunder som drev de tre folken helt bort från konsensusen om vilken som helst frivillig gemenskap. Därför är dess form designad utomlands och upprätthålls av ett internationellt protektorat. Även idag förnekar därför bosnjakerna Serbiska Republiken, kroaterna – Federationen och serberna – den statliga ramen. Bosnjakiska politiker skulle behöva investera en hel del ansträngning för att återvinna förtroendet hos grannarna, men de gör inte det. Tvärtom, de förväntar sig att någon yttre faktor, Washington eller Bryssel, påtvingar ett bosnjakiskt Bosnien kroaterna och serberna. Och det är inte bara förgäves förväntan, det är inte klokt heller, eftersom den stat som skulle skapas mot två av de tre nationernas vilja, skulle vara en krutdurk.

Serber och kroater

Under vilka förutsättningar är denna konsensus och Bosnien-Hercegovina som stat möjliga?

Samordningen skulle gå långsamt, men om man inte arbetar på det, kommer Bosnien-Hercegovina att fortsätta existerna enbart genom jämvikt mellan frustration och rädsla, interna och externa hot, på randen till ett nytt krig eller långvarig upplösning.

– Man kan säga att denna konsensus blev etablerad i Dayton, men att varken dess amerikanska skapare eller bosnjakiska signatärer respekterar den. Om ni tänker på något mer utöver det, då bör varje nationell part först och främst öppet säga om och vilken gemensam stat som skulle vara acceptabel för dem och därefter sträva mot samordning. Sedan borde man upphöra med ömsesidiga hot om centralisering respektive secession i avsikt att skapa en gynnsammare atmosfär. Till en början borde både oppositionen och media uteslutas från förhandlingar för att de inte skulle sätta press på förhandlarna. Där borde det inte finnas plats för utlänningar heller, för att de inte skulle komplicera situationen med sina egna intressen. Alltså, ”hemlig diplomati” tills man fastställt grundläggande principer, varefter man kunde utvidga deltagarkretsen (opposition, folkomröstning) och inkludera internationella garantier (Ryssland, Tyskland, Turkiet). Samordningen skulle gå långsamt, men om man inte arbetar på det, kommer Bosnien-Hercegovina att fortsätta existerna enbart genom jämvikt mellan frustration och rädsla, interna och externa hot, på randen till ett nytt krig eller långvarig upplösning.

Hur kan man uppmuntra en annan modell av identifikation med staten Bosnien-Hercegovina, där problemet med serbernas och kroaternas delade lojalitet inte kommer att vara ett så betydande problem?

– Ju mer de känner sig skyddade från den bosnjakiska relativa majoritetens aktuella eller blott potentiella dominans, desto mer kommer både serbernas och kroaternas lojalitet mot de bosnien-hercegovinska hemtrakterna att växa och de kommer i mindre omfattning att söka stöd i sina nationella moderstater. Genom att konstituera Bosnien-Hercegovina som en federation med tre nationella republiker skulle man avlägsna serbiska och kroatiska ambitioner till statsmässig självständighet, det som bosnjakerna fruktar mest. Samtidigt skulle man avlägsna serbernas och kroaternas farhågor för det relativt talrikaste nationens dominans. Bosnjakerna när ständigt farhågor med en massivt utbredd medvetenhet om att de har en särskild historisk, kulturell, demografisk och dyl. rätt till hela Bosnien-Hercegovina. Visserligen är Bosnien-Hercegovina är i detta avseende inget undantag: det är alltid och överallt så att majoriteter strävar en enhetlig stat medan minoriteter försöker skydda sig genom autonomi. Bosnien-Hercegovina som stat är inte något a priori metafysiskt faktum som står framför och ovanför nationerna som finns där och den är endast möjlig som en frivillig och jämlik överenskommelse mellan de tre konstituerande nationerna.

Genom att konstituera Bosnien-Hercegovina som en federation med tre nationella republiker skulle man avlägsna serbiska och kroatiska ambitioner till statsmässig självständighet, det som bosnjakerna fruktar mest.

Nationalstaten

Hur ser ni på de allt tydligare och starkare kraven på omvandling eller omdefiniering av Bosnien-Hercegovina till en national- eller moderstat för bosnjakerna på Balkan?

– Det här är ingeting nytt. Muslimer och senare bosnjaker var, efter serber och kroater, det tredje talrikaste folket i Jugoslavien och, till skillnad från de fåtaligare slovenerna, montenegrinerna och makedonierna, hade de inte sin egen nationella republik. Redan under konfedereringen av den jugoslaviska federationen enligt konstitutionen från år 1974 uppkom sådana idéer och vid Jugoslaviens upplösning, blev de helt naturligt aktualiserade. Jag tycker att det var helt legitimt att bosnjakerna önskade sitt eget nationella territorium och att de inte skulle bli Balkans palestinier. Det är inte kontroversiellt att de har rätt till det, men bara i en del av och inte i Bosnien-Hercegovinas hela territorium som så många bosnjaker tänker sig. Samtidigt utgör Sarajevo med Baščaršija och [Gazi Husrev-] Beg-moskén på ett symboliskt sätt sedan länge ett kulturellt, andligt och politiskt centrum för muslimerna i regionen, som muslimer sedan kriget bosätter sig i och icke-muslimer emigrerar ifrån.

Ni har skrivit att ”väst ständigt oroade sig över att muslimerna skulle bli ensamma” för att de inte skulle utsättas för påverkan från radikala islamiska länder och att det var ”det största hindret för Bosnien-Hercegovina att organiseras som en union av tre nationella republiker.” Vad grundar ni detta synsätt på när västerländska diplomater i Sarajevo inte talar om det?

– Självklart talar de inte om det, för att det skulle vara politiskt inkorrekt, nästan islamofobiskt. Men man kan hitta det på många ställen. Lord Owen, som skrev Balkan Odyssey, skriver att före avresan till Bosnien var han tillsagd att han hade fria händer att hitta vilken lösning som helst, förutom en separat muslimsk territoriell enhet. I rapporten från Carnegie-kommissionen för Balkan står det att muslimska separationen i Bosnien-Hercegovina skulle vara ett dåligt budskap till de muslimska invandrarna i Västeuropa, att även de borde söka autonomi i stället för att integrera sig i den kristna majoriteten. Och mer nyligen, som ett argument mot en fredlig upplösning av Bosnien-Hercegovina, upprepades det flera gånger att detta skulle ”leda till skapandet av en ohållbar muslimsk enklav, som skulle fungera som en bro för överföring av islamisk terrorism till Europa”. Ofta undrar jag vad bosnjaker-muslimer grundar sin övertygelse på att de, tvärtemot, är det protestantisk-katolska Västs favoriter.

Minnet av Sarajevo

Hur ser ni idag på förhållandet mellan det medborgerliga och det nationella i Bosnien-Hercegovinas politik? Utesluter det medborgerliga och det nationella varandra och är de motstridiga?

– Historiskt sett sammanfaller skapandet av medborgarsamhället med skapandet av nationerna och utgör en enhetlig process. Vi lever dock i ruinerna av en oförverkligad kommunism, som inte bara var anti-medborgerlig utan också anti-nationell. Man talade om ”proletär internationalism som överskrider statliga och nationella gränser.” Senare rörde sig endast om att ”det klassmässiga var överordnat det nationella”. Därefter hade vi ”den dialektiska enigheten av det klassmässiga och det nationella” för att sluta med det nationella utan det klassmässiga. Det medborgerliga i den bosnjakiska politiska perceptionen reduceras till principen ”en person -en röst”, eftersom det säkerställer den nationella majoritetens dominans och går ut på enhetsstatlig nationalism. En medborgarstat kan dock inte existera utan medborgare och medborgarsamhället och detta är inget man uppnår med politiska beslut utan med en lång samhällshistorisk process som hos oss blev flera gånger påbörjad och avbruten. Först av [andra världskrigets] ockupation, sedan av [Jugoslaviens] nationella befrielserörelse och sedan av inbördeskriget mellan tre nationella och religiösa samfund. Den medborgerliga identifikationen varken utesluter den nationella identifikationen eller står i motsättning till den. Med det har dock visat sig att det nationella är vitalare, motståndskraftigare och mer långvarande än både det medborgerliga och det klassmässiga. Ibland är det helt underförstått att det slumrar vid sidan av, men ibland vaknar det plötsligt till och undantränger alla andra identiteter.

En medborgarstat kan dock inte existera utan medborgare och medborgarsamhället och detta är inget man uppnår med politiska beslut utan med en lång samhällshistorisk process som hos oss blev flera gånger påbörjad och avbruten. Först av [andra världskrigets] ockupation, sedan av [Jugoslaviens] nationella befrielserörelse och sedan av inbördeskriget mellan tre nationella och religiösa samfund.

En bild på er står kvar på väggen i dekanus kontor på fakulteten för statsvetenskap i Sarajevo tillsammans med bilder på andra dekanerna. Nu är ni dekanus vid fakulteten för statsvetenskap i Banja Luka. Ni var ledare för reformisterna, som före kriget var ett av de största partierna i Bosnien-Hercegovina, men ni har slutat att aktivt syssla med politiken. Hur skulle ni summera er akademiska karriär?

– Mitt porträtt står både på rektoratet och på fakulteten och båda av dem såg jag på väggen först efter krigets slut. Det är brukligt och väntat, men det gjorde mig glad ändå. De tjugotal år som jag tillbringade på den statsvetenskapliga fakulteten i Sarajevo, som student, assistent, docent, professor, avdelningschef, dekanus och rektor, har jag de vackraste minnen av och vad jag vet så har mina kollegor goda minnen av mig också. Arbetet vid Banja Luka universitet är en annan sorts erfarenhet: utmaningen var att som dekanus-grundare bilda fakultet för statsvetenskap, att samla personal, bygga universitetshuset. Jag har ytterligare ett motiv. Familjen Kecmanovic härstammar från de här trakterna och jag skulle vilja lämna ett spår här i slutet av min universitetskarriär. Min politiska karriär varade i sammanlagt 2-3 år, men den var stormig och därför verkar det som om den varat länge. Till detta intryck bidrog mina kommentarer i media av aktuella politiska ämnen som jag har skrivit i flera decennier. Men även nu verkar jag politiskt endast ”bakom kulisserna”, ”som en rådgivare”, ”ideolog”, ”grå eminens”, ”i skuggan”… för att skämta lite angående era tidigare frågor.

 

(Intervjun är publicerad i tidningen Oslobođenje den 13 juli 2013)

 
Varför lämnade ni Bosnien-Hercegovinas presidentråd och Sarajevo?

– Jag accepterade att bli medlem i presidentrådet under förutsättning av införandet av vetorätten som en garanti för nationell jämlikhet, eftersom de utröstade serbiska representanterna Plavšić och Koljević hade lämnat presidentrådet p.g.a. avsaknad av denna mekanism. Efter en viss tvekan blev mitt villkor accepterat men senare blev det systematiskt åsidosatt. Det som jag inte höll med om lade man till i efterhand, det som jag motsatte mig till tog man bort från dagordningen och antog senare i min frånvaro. Från dag till dag nya svek och bedrägerier, och diskriminering av serber, som jag redan nämnt. Jag insåg att det inte gick att samarbeta jämlikt med dessa människor och att ett muslimskt Bosnien för dem saknade alternativ. Ännu värre var att de, sådana som de var, hade de ett överväldigande stöd från den nation som nu står för 95 procent av Sarajevos befolkning. Därför skapades, tack och lov, alternativet – Serbiska Republiken.

Vilket är ert nuvarande förhållande till Sarajevo och hur ser ni på det?

– Det är redan utslitet att säga att det idag är en muslimsk, och att det allt mer håller på att bli också en turkisk stad med turkiska banker, turkiska butiker, turkiska skolor osv. Detta är ingeting ovanligt i sig, eftersom det finns allt färre muslimer i Banja Luka och Mostar har blivit en dominerande kroatisk stad. Endast Sarajevoborna upprepar ihärdigt och cyniskt att den staden, trots dess förändrade och numera homogena etniska och religiösa befolkningsstruktur, har bevarat en multietnisk själ. Fysiska strukturer, åtminstone de i centrum, har i stort sett förblivit oförändrade eller till och med förskönade och det som jag särskilt tycket om är bron mellan den tidigare Protestantiska kyrkan, som idag är Konstakademien, med Radić-gatan där jag växte upp. Och när jag ibland kommer på kort besök för att se familjegravar och de allt fåtaligare gamla vännerna, tycker jag om att promenera igenom den öde staden på natten. Varje gata, varje byggnad, varje siluett väcker hos mig ett minne av barndomen, ungdomen, de senare åren… Tidigare minnen är väldigt vackra, men de som är från tiden före avresan – oförglömligt dåliga.

Farfars namn

Det är känt att Vojislav Kecmanović var engagerad som president och att Dušan Kecmanović var ledamot av ZAVNOBiH. Vad betyder de för er personligen?[14]

– Först och främst, min farfar Dusan var inte någon ZAVNOBiH-ledamot. Han var en medlem av det konstituerande parlamentet vid enandet av första Jugoslavien i december 1918, och senare parlamentsledamot och senator. Han var samtidigt präst och en pastor på den nyligen restaurerade Heliga treenighetskyrkan i Banja Luka, som ustasa brände ner och förstörde i början av kriget år 1941, medan de fördes bort honom tillsammans med mina föräldrar och min syster till lägret. [15] Efter ett år blev han utväxlad och hamnade i Serbien där han dog år 1942 och min bror fick namnet efter honom. Min farfars yngre bror dr. Vojislav Kecmanović Djedo var läkare och politiker och som medlem av presidentskapet för AVNOJ, blev han det andra Jugoslaviens grundare.[16] Honom minns jag väl eftersom han bodde i Sarajevo fram till sin död 1960 och han var någon slags ersättning för min riktiga farfar.

Vad innebär ZAVNOBiH idag för utformningen av serbiska nationella målsättningar och vad betyder för er den här delen av familjens politiska arv?

– Eftersom Djedo också var president för ZAVNOBiH, blir jag ofta påmind från Sarajevo, som från er nu, om min familjetradition kopplad till Bosnien-Hercegovina identitet, eftersom den påstås strida mot mitt engagemang för Serbiska Republiken. Som om Djedo strävade efter ett Bosnien-Hercegovina efter Alija Izetbegovićs, Haris Silajdžić och Mustafa Cerićs recept ”som serberna kunde lämna med ett knyte” om de hade något emot den bosnjakiska dominansen. Slagordet för ZAVNOBiH var att ”Bosnien-Hercegovina är både serbiskt och kroatiskt och muslimskt” och inte bara muslimskt. Och när det gäller odlandet av minnet av den första presidenten i Bosnien-Hercegovina, är det mest illustrativa faktumet att uppsättningen av trapporna på Koševo-kullen i Sarajevo som före kriget bar hans namn, döptes om till ära av en av de paramilitära befälhavarna som terroriserade serber under kriget. I Banja Luka har dock en av de största gatorna i stadens centrum behållit Djedos namn och i Bijeljina, även där i centrum, kvarstår fortfarande hans staty. Ni kan således själva dra en slutsats från det.

Esad Hećimović, Oslobođenje 2013-07-13

Översättning: Justitia Pax Veritas
Stockholm den 30 augusti 2013

Donera till oss »

 

Översättarens anmärkningar:

[1] Serbiska Republiken, en av Bosnien-Hercegovinas två entiteter. Kallas också Republika Srpska och förkortas med RS. Den andra entiteten heter Federationen Bosnien-Hercegovina, känd också under benämning Den muslimsk-kroatiska federationen, förkortat: Federationen.

[2] Juka, Caco, Ćelo, Dedo var smeknamn på kända kriminella i Sarajevo.

[3] Alija Izetbegović dömdes 1983 tillsammans med Hasan Čengić, Behmen, Bičakčić m.fl. av högre allmänna rätten i Sarajevo för samhällsomstörtande verksamhet i syfte att omvandla Bosnien-Hercegovina till en islamisk stat.

[4] DPCA, Democratization Policy Council, är en icke-statlig organization.

[5] SDS, HDZ, SDA är de tre största nationella partierna i Bosnien-Hercegovina, SDS serbiskt, HDZ kroatiskt och SDA muslimskt/bosnjakiskt.

[6] Nikola Koljević, Momčilo Krajišnik och Biljana Plavšić var serbiska politiker verksamma inom partiet SDS i början av 1990-talet.

[7] SDB, Služba Državne Bezbjednosti – delrepubliken Bosnien-Hercegovina underrättelse- och säkerhetstjänst.

[8] Dragan Čović är partiledare för HDZ, Sulejman Tihić för SDA och Zlatko Lagumdžija ledare för det socialdemokratiska SDP. Milorad Dodik är partiledare för oberoende socialdemokrater SNSD.

[9] Enligt Belgradöverenskommelsen mellan muslimska och serbiska företrädare från augusti 1991 skulle Bosnien-Hercegovina fortsätta vara en del av Jugoslavien. Överenskommelsen  underminerades offentligt av Alija Izetbegović (se också not 13).

[10] Enligt Lissabonöverenskommelsen från våren 1992 skulle Bosnien-Hercegovina bli en självständig stat bestående av muslimska/bosnjakiska, serbiska och kroatiska territoriella enheter. Överenskommelsen framförhandlades med hjälp av EG och undertecknades av ledare för samtliga tre nationella partier i Bosnien-Hercegovina. Cirka en vecka efter undertecknandet drog Alija Izetbegović tillbaka sin underskrift, efter samtal med USA:s ambassadör i Jugoslavien Warren Zimmermann (se också not 12).

[11] OHR, The Office of High Representative, har uppgift att implementera Daytonavtalet I Bosnien-Hercegovina.

[12] Lisabonöverenskommelsen (se not 10) undertecknades våren 1992 av Mate Boban, Radovan Karadžić och Alija Izetbegović.

[13] Den historiska överenskommelsen mellan serber och muslimer från augusti 1991, som också kallas Belgradöverenskommelsen (se not 9), framförhandlades från muslimsk sida av Adil Zulfikarpašić och Muhamed Filipović. De hade fatt mandat från Alija Izetbegović för att förhandla med den serbiska sidan.

[14] ZAVNOBiH, Zemaljsko antifašističko vijeće narodnog oslobođenja Bosne i Hercegovine, var den kommunistledda antifascistiska rörelsens högsta politiska församling för Bosnien-Hercegovina.

[15] Ustasa – kroatisk klerofascistisk terrororganisation som grundades före andra världskriget. Med hjälp av Hitlertyskland bildade ustasa 1941 den så kallade Oberoende Staten Kroatien i vilken även Bosnien-Hercegovina ingick.

[16] AVNOJ, Antifašističko vijeće narodnog oslobođenja Jugoslavije, var den kommunistledda antifascistiska rörelsens högsta politiska församling för Jugoslavien.