Krig lämnar djupa sår som aldrig riktigt läker

En ganska varm vårkväll 2008 satt jag och ett par kompisar på en pub mitt i Prag efter en ganska intensiv dag. Vi hade varit i Kutná Hora och bevittnad dess intressanta arkitektur. Något som för övrigt satt orten på UNESCO’s världsarvslista. Benkyrkan i Sedlec inte så värst långt därifrån besökte jag också för första gången den dagen. Liksom Theresienstadt. Nazisternas koncentrationsläger cirka sex mil norr om Prag.

Man var ganska trött framåt kvällen mins jag och jag hade inte tänkt stanna särskilt länge där i baren. Samtalet handlade om dagen och Theresienstadt var huvudämnet. Uppenbarligen kunde vår närmsta omgivning höra vår konversation eftersom det inte dröjde särskilt länge förrän kommentarer började komma från bordet intill.

Det var en äldre herre som på förvånansvärt bra engelska klippte in med ett kort: ”You have no idea what the nazis did to us”. Nej, antagligen inte mins jag att jag tänkte. Han och de två i hans sällskap anslöt sig till samtalet på ett nästan påfluget sätt. Det var uppenbart att de ville dela med sig av vad de visste om Theresienstadt och tiden mellan 1938 och 1945. Det blev väldigt sent den natten. Efter att puben sedan länge stängt och det började ljusna satt vi fortfarande och samtalade om Tjeckoslovakiens öde under andra världskriget. Mer än en gång märkte man hur de äldre herrarna blev både arga, ledsna och uppjagade.

Den av dem som talat om för oss redan med sin första komentar att vi egentligen inte hade en aning om vad nazismen innebar hade med hjälp av sina vänner berättat om människor i deras släkt och närhet som alla drabbats av nazisterna på något sätt. Själv hade han en farfars bror med familj som gripits i Holesovice under sommaren 1943 och dött i ghettot i theresienstadt av sjukdom. Sovjetunionen då? Kommunismen frågade vi. Var inte det illa? De var ense alla tre. Kommunismen var inte perfekt men jämfört med Hitlers nazister var kommunismen ingenting. Den röda armén var för dem inte något annat än befriare.

När vi skingrades i gryningsljuset promenerade jag över Karlsbron till Lillsidan och sedan norrut för att ta en taxi hem. Då hade jag en bostad i Prag också. Under resten av det året träffade jag ofta dessa tre äldre herrar som inte missade en enda möjlighet till att berätta eller visa saker som rörde nazismens grepp om Tjeckoslovakein. Om jag haft några tvivel angående sanningshalten i det som jag fått berättat för mig så hade alla tvivel skingrats efter ett litet tag då de mer än bevisat att vad de sagt var sant. Den vintern blev den äldste av de tre 79 år gammal.

Sedan slutet 2007/början av 2008 har jag haft svårt att rota mig på en plats. Jag har flackat runt ganska mycket och bott på många olika ställen. Jag har bott i 27 olika städer/byar i 12 olika länder. Prag och Tjeckien lämnade jag dock tyvär för gott får man förmoda i Januari 2009. Med det tappade jag också kontakten med alla jag kände där.

Jag tänker dock återkomma dit igen litet senare i den här texten.

Det är svårt att föreställa sig alla de ljud som omger en attack med GRAD missiler. Har man inte varit med om det kan nog egentligen ingen förklaring göra det rättvisa. För övrigt är krig över huvud taget svårt att beskriva. Många har försökt både i bokform och på film. Tyvär åker många till krig och tror att det skall vara som på bio. De flesta inser att de haft en felaktig bild av krig. Är man inte helt avtrubbad inser man snart att krig aldrig är något annat än en obeskrivlig tragedi.

I Donbass finns det många människor som drabbats av det krig som pågår i området. Det är åter igen världssamfundet i väst. De drygt 30 länder som tror sig utgöra världen med USA på tronen som är ute och sprider litet västerländsk demokrati. En av de personer som mycket väl vet hur alla ljud låter när en attack med GRAD missiler sker är 11 åriga Zhanna. Hon hatar krig. Hon är livrädd. Det kan man se i hennes ögon. Hon vill inte dö. Hon vill inte att hennes pappa och mamma skall dö.

Hon vet vilka som skjuter mot dem. Hon kommer att minnas. Aldrig glömma. Hennes liv är för alltid förändrat. Hon vågade inte gå ut. Nu när de tagit sig till ett säkrare område går hon ut med sin pappa ibland. Men hon tänker alltid på att de skall komma dit de är nu också och skjuta. Hon sover inte så bra har hon sagt. Hon har också sagt att när hon är tillräckligt gammal skall hon också kriga mot de som vill döda henne och hennes mamma och pappa och vänner.

Jag har sporadisk kontakt med Zhanna. Hon hade två drömmar. Hon ville bli konståkerska eller doktor. Nu vill hon bli soldat. Hennes föräldrar är oroliga. För hur de skall klara sig igenom dagen och för att kriget skall nå dem även där de befinner sig nu. Det får bli Ryssland har pappan sagt. Förr eller senare får det bli Ryssland. Se till att det blir förr än senare har jag svarat. De har ingenting där. De har aldrig ens varit i vad som är dagens Ryssland blir svaret. Ytterligare en rysk terrorist i ögonen på väst. En som aldrig ens varit i landet han anklagas för att komma ifrån för att passa in i den verklighet som Washington och dess lakejer skapat.

När Victoria Nuland med entourage satte klorna i händelserna vid Maidan i Kiev förstod nog en del vad som verkligen var på gång. USA har länge haft intresse av Ukraina. Efter diverse misslyckanden var det altså ett nytt försök på väg. Det blev en aning annorlunda den här gången. Den lösning som man kom fram till att ett nyval skulle hållas borde satt stopp för protesterna i Kiev och löst situationen på fredlig väg.

Men det blev en kupp. En våldsam och blodig kupp där man med våld avsatte en demokratiskt vald president. Man tog till en av de mest odemokratiska metoder som finns att tillgå och man gjorde det med hjälp av nazister. Högerextrema som sedermera fick ett stort antal viktiga ministerposter i landets olagliga regering som följde på kuppen.

De västliga demokratiska länderna i EU/NATO och övriga Amerikanska lydstater såg inget problem i detta utan underblåste fascistmobbens framfart. Man kunde inte ens förmå sig själva till att reagera något nämnvärt när massakern i Odessa ägde rum. Där ett stort antal människor brändes inne eller mördades på annat sätt. Man reagerar inte heller på hur media från exempelvis Tyskland, storbritannien, USA och Frankrike strax efter kuppen och fram till slutet av förra sommaren ifrågasatte nästan allt i Ukraina.

Odessa

Man visade hur nazister var en del av den nya maktsfären i Kiev. Man visade hur Kiev inledde ett krig mot vad som beskrevs av väst som pro ryska separatister och av Kiev som terrorister och där Kiev enligt HRW använde tungt artilleri mot civila lika ofta som mot något annat. Hur händelserna vid maidan inte alls behöver ha gått till som Kiev/USA och EU påstår att de gjort. Att Kiev använder sig av nazistiska frivilligbataljoner vid fronten som beskylls för krigsbrott. Hur CNN förgäves försökt lokalisera alla dessa ryska förband som påstods finnas i Donbass men som även efter deras försök lös med sin frånvaro.

Listan kan göras mycket lång även om den sortens reportage inte längre görs. Men trots att man i media visat på flera saker som borde få de flesta att fundera väljer väst att blunda för det och skapar sin egen variant av verklighet och agerar utefter den. Ryssland bär skulden för allt. Folket i väst tar inte in de fakta de fått om tveksamheter i och med kuppen men första bästa rubrik om Rysslands skuld nöts in i medvetandet direkt. I arkiv X hade man förklarat det med att hela befolkningen i väst hade haft ett microchip inopererat och vid ett knapptryck hade man via det programmerat befolkningen till att tycka en och samma sak.

I verkligheten rör det sig om något annat naturligtvis. En kopiös propagandakampanj regisserad i USA och genomförd med mycket stor effektivitet i de länder som den riktas emot. I Storbritannien sätter man en hel brigad på att förleda befolkningen. Detta uppmärksammas inte. Man fokuserar dock på något mystiskt hus i en förort till St Petersburg där mytomspunna och mystiska så kallade nättroll skall sitta i dunkelt upplysta små rum och skriva bra saker om Putin på nätet.

Indoktrineringen har varit så effektiv att när man berättar sagan om de ryska trollen så går människor på det och tycker att det är fruktansvärt att Ryssland försöker förleda människor på det sättet. När man nästan samtidigt talar om helt öppet att man i Storbritannien har en hel brigad anställd för att just förleda folket så går man bara vidare som ingenting.

Det pågår krigsbrott i Donbass. Man bryter mot slutna avtal varje dag. Kiev har gjort sig skyldigt till mycket men det är också så att alla de som står bakom Kiev delar skulden med dem. En del har uttryckt förvåning över det urskiljningslösa våld som drabbar Donbass. Det sker dock än så länge i något begränsad skala om man jämför med ställen där maestro själv har stått för fiolerna. Jag tänker då naturligtvis på där USA skickat sin egna millitär för att ordna saken.

Krigsbrott är inget någon normal soldat vill begå. De allra flesta soldater väljer sitt yrke för att de framför allt vill försvara sitt land från yttre hot. Andra för att det inte finns andra sätt för dem att tjäna pengar på. Skickas man någonstans för att hjälpa andra tror man innerst inne att det är den verkliga anledningen och att det är rätt. De allra flesta försöker också göra det. Hjälpa de som drabbas av en oförrätt. Det råder ingen tvekan om att både Afghanistan och Irak är exempel på där soldater lurats till att göra något helt annat än det som de trodde de skulle göra.

Det finns dock de som inte lurats. Som utför saker som soldater normalt sett inte gör. Det finns de som med stridsvagnar skjuter bussar överfulla med barn och ungdomar sönder och samman med kommentaren att de bara gör jobbet nu så slipper andra göra det 20 år senare. De som våldtar småflickor i timmar medan hennes föräldrar och syskon sitter maktlösa med gevärspipor riktade mot sina huvuden. Om de försöker göra något skjuts dom. De som uthärdar det som de tvingas bevittna och överlever får sedan ta hand om sin dotters och/eller systers livlösa kropp. Där har du dina mänskliga rättigheter och din demokrati. Känn dig befriad.

Om händelser som dem varit isolerade och unika hade det kanske inte varit så konstigt men när de mer än flera gånger tycks vara sanktionerade från höga poster är det mer än anmärkningsvärt. De som ingår på den sidans styrkor som begår sådant men som inte saknar den vitala del i hjärnan som de som utför sådant uppenbarligen gör brukar efter att ha varit med om sådana händelser inse att man är på fel plats i fel syfte. Att man lever en lögn. Att man vill hem och i sällsynta fall att man vill ta av sig sitt egna lands uniform och ta på sig mostsåndarsidans istället.

De flesta stannar dock och härdar ut. Lever dag för dag och i förnekelse. Sedan kommer dagen då man är klar. Man har varit på sin sista vända. Många av de som är i krig som är med om det som krig oftast handlar om klarar sig ganska bra efteråt. En del av dem gör det dock inte och faller offer för PTSD eller något annat och många blir hemlösa. Finner aldrig någon ro och många tar självmord. Något kommer ikapp dem. En obeskrivlig känsla som de inte kände då adrenalinet drev dem framåt när de väl befann sig i krig. En del flyr så snabt att verkligheten tar flera år på sig att hinna ifatt.

De som är med om extrema saker finner nästan aldrig en plats i samhället igen när de återvänt hem. En del av dem väljer att berätta. Avslöja de kribsbrott de bevittnat eller varit delaktiga i. De straffas hårt. Inte för eventuella krigsbrott utan för att de berättar sanningen. De som bär det yttersta ansvaret för krigsbrotten lever vidare som inget har hänt.

I Donbass tycks det som om det är en viss skillnad på Kievs frivilligbataljoner och dess reguljära armé. Zhanna, 11 år, vet också den skillnaden uppenbarligen. Hon är mest rädd för nazisterna i….och så rabblar hon namnen på några av de frivilligbataljoner som Kiev har till sitt förfogande.

Hon borde inte bry sig om sådant. Hon borde gå i skolan och vara med sina kompisar. Hennes största bekymmer borde inte vara om raketer skall ödelägga eller ta hennes liv. Hon var 11 år när Kievs fascister kom och förstörde hennes värld. Hon kommer bära med sig det här för livet.

De tre äldre herrarna i Prag som jag skrev att jag skulle återkomma till i den här texten var alla i 10 års åldern då Nazisterna tågade in i Prag. Deras minnen hade uppenbarligen plågat dem genom livet. De hade legat där i bakhuvudet och gnagt även de dagar de fått finna sig i att vika undan för andra tankar. Men de hade tydligen återvänt hela tiden. Aldrig riktigt försvunnit.

Uppenbarligen lämnat djupa sår som aldrig riktigt läkt. De berättade hur de grät när nazisterna beskjöt staden med artilleri, stridsvagnar och bombade från luften 1945. De grät när de berättade om det drygt 60 år senare. Zhanna och ett foto på Karlsbron i Prag fick mig att försöka få kontakt med någon av de tre i Prag för ett tag sedan. Jag var medveten om att åldern mycket väl hade kunnat ta ut sin rätt. ingen av dem lever längre men den siste av dem hängde med till inte för så väldigt länge sedan.

Sonen till honom skrev ganska mycket. Han förstod på ett par av mina meddelanden att jag är engagerad i Ukrainas situation. Han själv var verkligen bekymrad. I en kommentar skrev han att hans far bara hade suttit tyst med tårar i ögonen då man på Tv visat vilken sort av människor som drivit igenom kuppen i Kiev.

Nazismen skördar offer i ett krig i Europa på nytt. Man kan inte annat än att påstå att det är så då kriget i Donbass är vad man får skörda efter en olaglig, våldsam och blodig statskupp i kiev genomförd av mestadels fascister med stöd från ett EU som under Washingtons piska sjunkt till en osedvanligt skamfull låg nivå. USA visste man redan var terrorister som inte drar sig för något när det gäller att sko sig på andras lidande.

Senast jag kommunicerade med Zhanna och hennes föräldrar grät hon också. Tårar av samma sort som de i Prag. Hon kommer plågas av obehagliga minnen till och från under hela sitt liv hon också. Förhoppningsvis överlever hon USA’s senaste projekt så hon kan berätta sin historia. Hon och andra som upplever det hon gör försöker redan skrika ut den men än så länge är det tyvär inte särskilt många som hör dem.

Jake Kayzer ( Besökarnas brev)