30 anmälningar efter P1-Morgon om Pride i Belgrad

Justitia Pax Veritas (JPV) anmälde på tisdagen till Granskningsnämnden radioprogrammet P1-Morgon som handlade om årets Pride-festival i den serbiska huvudstaden Belgrad.

I JPV:s anmälan påpekas det att en rad mycket osakliga och selektiva teorier samt grovt nedsättande omdömen om det serbiska folket framfördes i radioprogrammet varom det rådde märkligt samförstånd i studion.

Sådana här grovt ensidiga och osakliga program är ett direkt hot mot yttrandefriheten och demokratin. Med den här sortens ”rapportering” går ju att svartmåla vilken folkgrupp som helst, inklusive HBT-personer, säger JPV:s ordförande Spasoje Marjanovic.

Enligt senaste uppgifter från Granskningsnämnden har det hittills inkommit ca 30 anmälningar mot det aktuella radioprogrammet. Ännu så länge har dock ingen handläggare tilldelats ärendet.

Läs anmälan nedan eller ladda ned som PDF här »

Anmälan

Program: P1-Morgon
Kanal eller station: Sveriges Radio, P1
Sändningsdag: 2012-10-01
Sändningstid: 06:49

Radioprogrammet P1 Morgon från den 1 oktober handlade om årets Pride-festival i Belgrad och gästades av Stina Magnusson Buur från organisationen Kvinna till kvinna och Robert Hårdh, generalsekreterare för organisationen Civil Rights Defenders. Det framgick av programmet att båda två organisationerna var involverade i den då pågående Pride-festivalen samt att de länge varit politiskt aktiva i Serbien.

Under det cirka 10 minuter långa programmet framfördes det en rad mycket osakliga, mycket selektiva teorier och grovt nedsättande omdömen om det serbiska folket kring vilka det rådde märklig samförståndsanda i studion.

Robert Hårdh valde att förklara homofobin i Serbien med att kriget har upphört och att man inte längre har möjlighet att döda andra etniciteter. I stället ägnar sig serberna, enligt honom, numera åt att ostraffat våldföra sig på och förtrycka minoriteter. Denna minst sagt uppseendeväckande teori blev inte på något sätt bemött av de övriga deltagarna i radioprogrammet. Hårdh bedömde också att den serbiska kyrkan är en ”negativ kraft” och blandade samman kyrkans hållning i HBT-frågan med dess påstådda roll under inbördeskriget i f.d. Jugoslavien.

Hela programmet präglades av en påtaglig iver att marknadsföra HBT-aktivister från organisationer som Hårdhs och Magnusson Buurs till priset av att man kränker väldigt många människor med grova generaliseringar och skenförklaringar (enligt uppgifter från svenska ambassaden i Belgrad bor det över 100 000 människor med serbiskt ursprung i Sverige). Det är överflödigt att påpeka hur kontraproduktivt ett sådant förhållningssätt är i sammanhanget.

I ett objektivt – sakligt och opartiskt – radioprogram hade man haft möjlighet att höra på alternativa förklaringar till den faktiskt existerande homofobin och framför allt till motviljan mot vissa organisationer som driver HBT-frågor i Serbien. Ingenstans i programmet nämndes den utbredda fattigdomen och svåra levnadsförhållanden som människor i dagens Serbien lever under. Som om detta inte påverkar den allmänna toleransen mot all slags avvikelser. Det gångna kriget nämns, dock bara i anslutning till påståendet att serberna nu inte längre har möjlighet att döda andra etniciteter. Ingenstans nämns att befolkningen i Serbien drabbats hårt av inbördeskriget i f.d. Jugoslavien, att landet varit utsatt för långvarig isolering, sanktioner, bombningar och ”ekonomiska reformer” som skapat stor fattigdom i det en gång i tiden relativt välmående samhället. Som om detta vore irrelevant i sammanhanget, speciellt när man talar om HBT-aktivister. I ett objektivt och opartiskt radioprogram skulle man nämligen ha nämnt den existerande och mycket viktiga distinktionen mellan den serbiska befolkningens syn på vanliga HBT-personer å ena sidan och deras syn på vissa HBT-aktivister å andra sidan. Denna distinktion är mycket närvarande i den allmänna debatten i Serbien där man inte så sällan påpekar att de mest framträdande HBT-aktivisterna finansieras och stöds av just de krafter som stått bakom sanktioner, bombningar, neoliberala ”reformer” och diverse andra krav riktade till Serbien (som att man ska uppge 15 % av sitt territorium). I den allmänna debatten i Serbien har det funnits HBT-personer som tagit avstånd från ovan nämnda HBT-aktivister. Men detta nämns aldrig under programmet. Å ena sidan nämner t.ex. Robert Hårdh okunskap som en anledning till homofobin samtidigt som radioprogrammet sprider okunskap om människor av vilka man kräver att de ska acceptera andra.

Det finns en rad andra i sammanhanget mycket relevanta fakta som aldrig nämndes och viktiga frågor som aldrig blev ställda. T.ex. påstods det i programmet att situationen för HBT-personer i Serbien ska vara värst i hela regionen. En saklig och opartisk journalist skulle ha frågat varför man inte hållit några Pride-parader i Pristina, Sarajevo eller Podgorica och hur det kommer sig att ingen pressar makthavarna i dessa områden att genomföra sådana parader. Har det med den högre acceptansen av HBT-personer i t.ex. Pristina att göra eller finns det andra förklaringsmodeller till det?

Tagna tillsammans är de presenterade förklaringsmodellerna fokuserade på det serbiska folkets påstådda egenskaper – våldsamhet, intolerans och främlingsfientlighet (av Hårdhs uttalanden framgår att serber är våldsamma människor som i avsaknad av krig de kan döda andra folkgrupper förtrycker minoriteter, av Magnusson Buurs uttalanden framgår att serberna är misstänksamma mot det som kommer utifrån bara för att det kommer utifrån) – och dess sekelgamla institutioner (majoriteten av serber är idag medlemmar av den serbisk ortdoxa kyrkan som Hårdh svepande karaktäriserar som ”negativ kraft”).

Det aktuella radioprogrammet är ett skolexempel på spridande av okunskap och skamlig avhumanisering och avlegitimering en folkgrupp. Radioprogrammet är följaktligen grovt partiskt och grovt osakligt och bryter mot sändningstillståndet.

Anmälare: Justitia Pax Veritas

Donera till oss »