Folkrätten gällde inte mig och mina vänner

24 mars 1999 så befann jag mig i Pancevo, Serbien. Veckorna innan hade man sett på nyheterna att NATO hotade att bomba Jugoslavien. Den allmänna opinionen var att folk inte trodde att man skulle bomba ett land i Europa, inte kunde man väl bomba ett land utan mandat från FN? Även jag trodde att det skulle lösa sig utan bomber. Aldrig hade jag kunnat tro att man skulle bryta mot Folkrätten.

På kvällen var jag och min flickvän, nuvarande fru, bjudna till en god vän på födelsedagskalas. Vi åkte dit i tron att inget skulle hända, ack så fel vi hade… På kvällen hörs plötsligt en dov smäll, min kompis säger att han sparkade i soffan. Han hann knappt avsluta meningen innan nästa detonation kommer och huset skakar.
Nu blir det kaos, verkligen kaos, och vi sätter oss i bilen för att åka hem till min flickväns föräldrar. Fråga mig inte hur vi kom dit eller vilken väg vi tog för det kommer jag aldrig att kunna svara på. Väl framme är det än värre kaos och vi trycks ner i ett skyddsrum. I skyddsrummet är det panik, barn skriker och människor gråter av rädsla. Många sitter tryckta mot väggarna och skakar i panik, de hjärtskärande barnaskriken glömmer och förlåter jag aldrig. Natten blev till dag med ständiga flyganfall som följd.

Dagen efter åker jag för att hämta ett fax från min syster, det visar sig vara ett brev där hon tar farväl. Det är givetvis oerhört tungt att läsa brevet men samtidigt har jag i ett tidigt skede bestämt att jag inte tänker åka hem till Sverige utan stanna och ta hand om min flickvän och min gamle farfar. Jag packar min bil med förnödenheter som kan behövas vid en eventuell flykt. Saker som senare visar sig komma till användning.

Dagar blir till veckor och man kan nu se en skillnad i folks ögon, rädslan har ersatts med tomhet och hopplöshet. Dag och natt faller bomber, det finns liksom inget stopp. Jag ser med egna ögon hur man bombat precis framför sjukhuset i Pancevo samt privata hus. Totalt bombar man Pancevo 25-30 gånger. Här börjar det också bli påtagligt med bristen på vissa matvaror, bensin mm.

Under den ortodoxa påsken så kommer man överens att eld upphör skall gälla från båda sidor. Ändå så hörs flygsirener och detonationerna som följer. På långfredagen befinner jag mig i en kyrka när bomberna faller och kan fortfarande inte förstå att detta händer. Dagen efter hittar man ”tomma” bomber med texten: Glad påsk serber, skrivet med kyrillisk skrift.

Den 14:e april så börjar folk prata om att evakuera Pancevo då rykten säger att man tänker bomba industriområdet utanför staden, ett industriområde som består av ett oljeraffinaderi, petrokemiska fabriker och andra industrier. Vi åker i kolonner från staden och lämnar staden i princip öde. Den 15:e april så bombar man området och en ekologisk katastrof inträffar. Ett två kilometer brett giftmoln breder ut sig över staden och av en händelse så börjar det att regna.

Dagarna går och bombningarna fortsätter, i all oändlighet. Till slut blir anfallen ens vardag och jag kan inte sova utan att först höra signalen för flyganfall. Det är surrealistiskt att stå och titta upp i skyn och se Tomahawkmissiler komma farande och höra bomber falla nära mig. Någonstans på vägen försvinner rädslan och likgiltigheten kommer som ett brev på posten. Under denna period tappade jag fullständigt respekt för medier, både svenska och utländska. Tron på mänskligheten naggades också rejält i kanten och vem vet om jag någonsin får den åter.

Marko Savanovic
Justitia Pax Veritas
Stockholm den 24 mars 2014

Donera till oss »